Jaha, så var det 2012 då.

Inte märker vi någon större skillnad. Människor och deras påhitt. Vi har ett mycket bättre sätt att handskas med tid. Det är en ny dag när vi får frulle och vatten. Det är kväller när mat- och vattenskålar och lådor fixas. Och när soporna försvinner ut. Det är en liten kort fnuttetid när man leker. Det är trettiohundratolv kattiljoner århundraden att vänta på en lillie som är på rymmen nånstans. Det är en bra tid när godisburken tas fram. Det är en dålig tid när lillie tar på sig dojjorna. Det är hiskeligt hiskeligt när hon drar i sladden till dammsugarmonstret, för då skall den börja rya. Det är mysigt när hon har pyjamas och tossor, för då tänker hon INTE gå ut. Det är bra när kylskåpet öppnas för om man sticker in nosen där (eller som Kajsa gör: sticka in hela sig på en hylla) så får man alltid något gott. Inte mycket men en liten bit kan man alltid tigga till sig. Om minisen hälsar på så stannar hon jäääääääääääääääääätttelänge. Om vår Vicka (lillies anm: hennes halvvuxna systerdotter) hälsar på, så försvinner hon lika fort som hon kom.  Bra kattifierade människor stannar aldrig tillräckligt länge. Ett par gånger gick matskålarna vilse. De bara försvann. Och så puttades Maurice (tillsammans med gråa Malin) in i en resbur och så fick han åka till vettisen. Hungrig. Fattar ni hur lång tid det tog innan han kom hem igen och matskålarna hittade hem??? Det var nog längsta tiden i hela världen! Huvva!

Så är det med tiden. En kalender - den tuggar man sönder till konfetti. Det är nog det enda man kan göra med en sån. Kalenderna som hänger på väggen är till för att visa hur stiliga vi och våra kompisar blir på kort. De har inget med tid att göra.

nosgos å nyårsgottisar

Maurice & Kajsa